Ett riktigt pangfynd

I fyllningen på vinden gjordes det kanske finaste fyndet hittills. Först dök en slimsa dekorationsmålad spännpapp upp, sedan en till. Fynden gav upphov till en utförlig genomsökning där ett flertal ytterligare pappslimsor uppdagades.

Nu ligger de utspridda på ett golv på Sagalund. Bitarna har någon gång varit delar av en takmålning, antagligen i salen. Som tur är fann vi tillräckligt med fragment för att kunna se i princip hela mönstret – med karakteristiska solfjädermönster i hörnen och mitten samt bladmönster och girlander i borderna.

Sagalunds museum har på 1980-talet dokumenterat takmålningar i hela Kimitonejden. Med hjälp av dokumentationsmaterialet har vi kunnat fastställa konstnärens till Johan Edvard Brave (1863-1900), född i S:t Bertels.  Braves målningar har dokumenterats bl.a. i Rosala och Högsåra, där samma solfjädermotiv uppkommer och även samma schabloner använts.

 

Vi har lyckligtvis tillräckligt med fragment för att någon gång kunna återskapa takmålningen då byggnaden står klar. Men när och varför har den rivits bort och hamnat i fyllningen? Hela byggnaden verkar ha höjts med några stockvard någon gång i början av 1900-talet. Samtidig har också innertaket i salen höjts, vilket gjort det omöjligt att spara den på spännpapp målade takmålningen. Spännpappen har rivits, och kastats i fyllningen på den nya vinden som byggdes samtidigt. Målningen, som antagligen gjorts på 1880- eller 1890-talet, hann således aldrig vara framme särskilt länge.

Detalj av takmålningen från Falla

Takmålning av Johan Edvard Brave på Högsåra

Experthjälp

Experthjälp

Stundars intendent och byggmästare Peter Båsk (i mitten t.v.) inspekterar byggnaden tillsammans med arbetsledare Åke Stenman (i mitten t.h.)

Byggmästare Carl-Erik Forth (t.h.) granskar stommen.

Att plocka ner ett gammalt hus på rätt sätt är ingen enkel uppgift. Som tur är arbetsledaren Åke Stenman mycket erfaren och skicklig då det gäller gamla hus, men inte heller han har skött om flyttning av en hel byggnad tidigare. Det är alltså bra att tidvis kalla in experter till hjälp.

Kilstenarna i sockeln kommer att bli en utmaning.

Veckan före midsommar reste byggmästarna Peter Båsk och Carl-Erik Forth från Stundars museum i Korsholm ner till Kimito för att granska Fallaprojektet och fungera som konsulthjälp. Båsk och Forth har inte enbart varit med att flytta in museibyggnader, utan om att skapa ett helt bostadsområde av flyttade 1800-talsgårdar i omgivningen av Stundars – en sevärdhet i sig. De är alltså mycket erfarna då det kommer till flyttning av gamla stockhus. Som tur är verkade Båsk och Forth optimistiska angående projektet.

Speciellt uppförandet av grunden var en fråga som krävde mycket diskussion och där de österbottniska byggmästarna kunde vara till stor hjälp, likaså stödandet av takkonstuktionerna i stugköket. Sagalund har under de senaste åren samarbetat intensivt med Stundars och det är bra att kunna dela med sig av sin expertis.

Byggnadsrestaurerare Juho Sibelius tar isär kakelugnen genom att först väta lerbruket med vatten.

I början av juni deltog en annan kunnig byggnadsrestaurerare Juho Sibelius med att plocka ner den gamla kakelugnen i en av kamrarna. Detta är husets enda egentliga kakelugn, alltså som faktiskt har kakel på ytan. Rappade ugnar och plåtugnar brukar även ofta kallas kakelugner, även om de inte skulle vara kakelbeklädda. Kakelugnen i Falla verkar ändå vara rätt gammal - kaklen är handgjorda och den ljusgröna färgen och dekoren tyder på början eller medlet av 1800-talet.

Kakelugnar har traditionellt murats med ett mjukt murbruk som består av lera och sand. Detta gör det möjligt att ta ner kaklen och även teglen hela för att kunna muras upp igen. 

Kaklen bildar ugnens ytskikt. Kaklen är fyllda med lerbruk och tegel som absorberar värme och skyddar kaklen från att spricka p.g.a. för snabb upphettning.

Anatomin av ugnens värmelagrande kanalsystem. Ur eldstaden stiger lågorna upp i den stora mittkanalen, varifrån röken leds ner igen genom sidokanalerna till höger och till vänster. Nederst förenas sidokanalerna till den bakre rökkanalen, som slutligen leder in i skorstenen. Detta system har varit i bruk sedan 1700-talet och gör kakelugnen till en mycket effektiv värmelagrare.

Nedtagna kakel i rad. Kaklen har numrerats före nedplockningen.

200 år av köksrenoveringar

200 år av köksrenoveringar

Fallas storstuga före tömning: bröstpaneler i pärlspont, tapeter och matchande gardiner från 1960-talet, TV:n står på central plats. Det gamla hörnskåpet har antagligen stått på sin plats i långa tider.

Köken i gamla hus är ofta de delar som är ”minst historiska” eftersom de i modern tid uppdateras relativt ofta för att motsvara en snabbt föränderlig teknisk standard. Så har det också varit förr. Ändå är köket (eller stugköket, eller storstugan) ofta den äldsta delen i ett hus som påbyggts i flere etapper. Så även här: stockstommen och stenfoten visar att byggnaden ursprungligen bestått av ett stort rum – storstugan, medan kamrarna och salen har tillkommit under 1800-talets senare del.

Köket, eller storstugan har ju i tiderna vanligtvis fungerat som ett kombinerat kök- och vardagsrum, där man tillrett mat, gjort handarbeten, ätit, i äldre tid även sovit - och i nyare tid sett på TV. Trots att det är det äldsta rummet, är köket i Falla samtidigt det modernaste rummet – den har fått sin sista ansiktslyftning i slutet av 1960-talet, vilket de grälla färgerna och bruna blommönstrade tapeterna vittnar om.

Som tur har denna sista köksrenovering inte varit särskilt omfattande. Den stora bakugnen har fått stå kvar, en enda vattenkran (den enda i hela huset) har fått räcka till och de gamla pärlspontsskåpen har fått nya moderna spånskivedörrar. Ett väggfast TV-bord har installerats framför fönstret. Och så har allting målats i en gräll orangeröd färg, väggarna tapeterats om med bruna blommönstriga tapeter och taket beklätts med skivor. 

Köksskåpen har ursprungligen varit beklädda med pärlspontspanel.

Det är ännu lätt att skönja det kök som fanns här innan – ett kök som härstammar från en omfattande renoverings- och moderniseringsvåg som ägde rum under årtiondena kring sekelskiftet 1800-1900. Kanske har köket i Falla förnyats i samband med att salen och kamrarna byggdes någon gång under 1800-talets andra hälft, eller eventuellt på 1920-talet, då farstukvisten och vindskamrarna kommit till?

Ungefär ett sekel tillbaka har i varje fall en ny, modern köksspis med järnspis och bakugn murats in, antagligen som ersättare för en öppen spis av äldre modell. Fallas köksugn är tillräckligt stor för att räcka till en stor gårds behov – ca. 2 x 2 meter. Bakugnen är rymlig och järnspisen av typisk åboländsk modell, där veden fylla på ovanifrån.

Den här sortens anläggningar med järnspis, bakugn och plåthuva var moderna för drygt 100 år sedan.

Antagligen samtidigt med den nya spisens murning har väggarna beklätts med bröstpaneler i pärlspont, och de väggfasta skåpen, även de i pärlspont, byggts. Takbjälkarna har beklätts med ljust papper. 

Vad som funnits före denna ca. hundraåriga köksinredning kan vi bara ana oss till – antagligen bara stockväggar och en öppen spis. Något finns ändå bevarat från denna tid – Fallas gårds gamla matbord och bänkar har nämligen i tiderna donerats till Sagalunds museum, och är idag en del av museiinteriören på Linnarnäsgården. 

Bordet och bänkarna på Sagalund härstammar från Falla. Ungefär så här har antagligen också Fallas storstuga sett ut för ca. 200 år sedan.