torsdag 12 december 2013

Hugget och hyvlat




Golvläggning. De kilsågade plankorna varierar i form och bredd.


Kutterspån fungerar som isolering även idag.
En febril jakt efter kutterspån till isolering har nått resultat. Att hitta traditionella byggnadsmaterial är beroende av en kulturell ekologi - snickerier och hyvlerier blir allt färre och inte alla förstår att förvara spånen torra. 


Den urpsprungliga Leader-projektfinansieringen är slut. Som tur har vi blivit beviljade tilläggsfinansiering av Föreningen Konstsamfundet, vilket möjliggör en fortsättning av arbetet inomhus till vintern. Vi tackar Konstsamfundet för hjälpen och jobbar på!

Då vi har fått isolering är det dags att lägga golven på plats. Golvbräderna varierar från rum till rum. Köksgolvet, vilket som bäst håller på att spikas, är utav tvivel det äldsta. Plankorna är verkligt grova, tjocka och kilsågade, alltså bredare i ena ändan, efter trästammens form. Här är det extra viktigt att plankorna är numrerade så man får tillbaka dem i rätt ordning, de har i tiderna passats ihop med möda och vi vill förstås ta vara på det arbetet och helheten. Plankorna är lagda i riktining längs husets längd, med en fris av kringgående bräder runt. Dessa är till för att lätt kunna fylla på isolering längs husets ytterväggar - egentligen en kvarleva från mullbänkskonstruktionen, som inte använts i Falla. Undertill har plankorna formats individuellt med yxa, för att passa mot golvbärarna.

Handhuggna och kilsågade golvplankor.
En del av den yttre panelen innehåller också en speciell detalj, som påträffas speciellt mycket i Hitis-Rosalatrakten. En längsgående fåra har hyvlats in i vardera kant av panelen. Fårorna hjälper leda bort vatten från fasaden och förlänger offerskiktets (alltså ytpanelens) livslängd. Själva fårorna blir täckta av locklisterna eller ribborna och syns inte utanpå.

Hyvlade fåror i ytterpanelen.
De yngre materialen från sekelskiftet 1900 och senare, är hyvlade i standardform. Här kan en del lätt ersättas av en annan. Pärlspontspaneler och tunnare golvbräder med spont (120-140mm är vanliga bredder) är karakteristiska för det tidiga 1900-talet.




Pärlspontspanel från tidigt 1900-tal är lättare att passa in.



onsdag 30 oktober 2013

Sand och spån


Den ursprungliga fyllningen bestod av mossa och sand i skikt.



Köket har fått tak på - snart ska det hålla värme också.
Vi har haft många hjälpsamma talkoarbetare på byggplatsen under oktobertisdagarna och arbetet har fortskridit i snabb takt. Tack vare talkohjälpen har vi under föregående vecka fått stugkökets mellantak på plats. Detta har tillåtit oss att denna vecka ta itu med ett annat väntat moment – isolering av det övre bjälklaget. 

Frågan om hur utföra fyllningen har engagerat oss i en längre tid redan. Den ursprungliga fyllningen bestod av sand, mossa och torv i skikt, eller halm ovanför salen. Det ursprungliga isoleringsmaterialet skulle ha varit svårt att spara. Vi kan inte heller rekonstruera fyllningen med samma material eftersom det helt enkelt skulle vara för tidskrävande att ur skogen börja samla de enorma mängder mossa som krävs och sedan torka det. Moderna cellulosabaserade isoleringsmaterial kom även på fråga, men kändes inte som rätt alternativ till en museibyggnad (mineralull övervägdes inte över huvudtaget eftersom det i allmänhet inte rekommenderas för träbyggnader).

Filtreringsduken sprids ut underst.
Nästa lager: sand
 Det nästbästa alternativet är att använda andra traditionella isoleringsmaterial som är lättare att få tag i. I detta fall blev det sand och spån. Sandens värmelagrande egenskaper sägs ha varit en orsak till att det ofta finns sand underst i vindens fyllningslager. Gamla isoleringslager med material som sand, spån och mossa fungerar oftast utmärkt och behöver inte bytas ut om det inte finns tydliga problem. 

Innan vi började lägga i sanden bestämde vi oss för att i detta fall tillåta en liten förbättring i konstruktionen och lade en filtreringsduk underst – för att hindra sanden från att rinna ner mellan takbrädena, till exempel på matbordet, vilket har varit ett allmänt problem i gamla hus.

Roger Engblom som driver såg och hyvleri i Villkärr donerade vänligen kutterspån åt oss. I tisdags hjälpte talkogänget till att fylla säckar och köra sammanlagt fyra släpvagnslass spån från Villkärr till Sagalund. Men mera behövs snart, då det blir dags att isolera stugkökets golv.

onsdag 16 oktober 2013

Talkodagar i gång igen






I tisdags körde vi åter igång med talkodagar – och fortsätter åtminstone varje tisdag till slutet av oktober, så ifall ni känner er hugade, häng med! All hjälp behövs.

Nu gäller talkoarbetet främst att få så mycket av det byggnadsmaterial som ännu står i tält utomhus in i den torra byggnaden. Golvplankor och mellantakbräder har radats in i salen – och plötsligt ser salen ut som då vi upptäckte huset i Pederså, fullt med brädstaplar på golvet. Också på andra sätt känns det som om allting som skett i Pederså upprepar sig på ett nästan spökaktigt sätt, inte minst för att rummen känns precis likadana. Verktyg och arbetshandskar finner sig till samma platser som under rivningen. I köket råder åter fullständig oreda.

Farstukvisten börjar återfå sin form.
Bygget går vidare på många fronter samtidigt. Taktegel läggs på, vindsvåningens brädfodring fullbordas, och farstukvisten börjar få sin form. De restaurerade fönsterbågarna har hämtats in från Fönsterboden och efterlängtade taktegel erhållits från donatorer. Snart blir det dags att lägga in fönster, golv och mellantak. Och då de är klara kan vi med handen på hjärtat säga att vi kommit långt.

Men före vi kan komma så långt behöver vi mer talkohjälp – välkommen med inkommande tisdagar! 
Nyrestaurerade fönsterbågar.

Allt detta skall in före vintern.

Åke Stenman lägger taktegel som donerats av kommunen.

Salen ser åter ut som då vi fann huset - ett brädlager.



måndag 7 oktober 2013

Ugnarna murade!







Två plåtugnar, en kakelugn, en köksspis med bakugn och en rörspis står nu murade i Falla. Detta är ett stort steg för den som inser att ugnarna är husets hjärta. Det känns som att Falla inte längre är ett halvfärdigt skal, utan ett riktigt hus som bara saknar en hel del detaljer. Att ugnarna kommer att vara i bruk är speciellt värdefullt. Museiinteriörer med oanvända ugnar får lätt en ”död” känsla över sig. Eldning motverkar även fuktproblem, speciellt kring skorstenarna, fast samtidigt medför det ju också en brandrisk

Jari Tamminen i arbete.
Att rekonstruera gamla eldstäder är minsann en utmanande sport. Murning är noggrant arbete och murare är noggrant folk. Det har uppstått en massa oväntade små problem som vi har fått ta ställning till. Brandmurarna är tjockare än de ursprungligen var. Hur mycket längre in i rummet kan ugnarna stå? Hur ersätta krossade kakel? (vi beställde kopior av Ceracon i Dalsbruk) Hur göra med sönderrostade eller saknande ugnsluckor och sotluckor? Ska vi nöja oss med reproduktioner eller lägga ner en massa tid på att leta efter gamla patinerade? (vi gjorde lite av båda) Kommer brandskyddsmyndigheter att godkänna att eldstaden muras i rödtegel, eller måste vi använda eldfast gult tegel? (det blev eldfast tegel, efter ett samtal till brandinspektören)

Arbetet sköttes av ugnsmurare Jari Tamminen, som minsann har öga för detalj. Som tur är har de murare som är specialiserade på gammaldags eldstäder oftast bra kanaler för att hitta reservdelar. Bland de svårare utmaningarna då man murar om historiska eldstäder är att tegel idag inte har samma mått eller proportioner som tegel förr. Tegel förr hade visserligen inte heller enhetliga mått, men ändå passar de bättre ihop med varandra. Den väsentligaste skillnaden är höjden: dagens tegel är betydligt plattare. Alltså måste vi spara gamla tegel till alla ställen där de kommer att synas. 

Men eldstäder som också har ett ytterskal av tegel blir än mer problematiska: det går inte att återskapa samma dimensioner och proportioner för ugnen. Speciellt den smäckra rappade salsugnen blev ett problem. Tamminen lyckades ändå få ihop ugnen så att det blev enbart ett kast på 3cm jämfört med originalet.   


Då ugnarna är på plats blir det snart dags att börja mura skorstenar.
Ersättningskakel tillverkades av Ceracon i Dalsbruk.



Stugans stora bakugn väntar på skorsten och huva.

tisdag 1 oktober 2013

Ett hus man känner igen




 Trots att bloggskribenten varit borta ett tag, har bygget på Falla har fortskridit långt under sommaren. Från att ha varit en timmerstomme på en stenfot har Falla åter blivit ett hus med väggar och tak – ett hus som faktiskt känns som samma hus som stod i Pederså för inte så länge sedan. Stämningen är redan påtaglig, även om såväl mellantak som fönster, dörrar och mycket mer fortfarande saknas. 

Rummen börjar återfå sin rätta känsla.

Realiteterna måste ändå bemötas: arbetet har, antagligen i likhet med de flesta byggen, inte hållit tidtabellen. Orsakerna är många: brist på kunnig arbetskraft är en. Att hitta delarna är en annan – även om detta problem kunde förutspås och vi gjorde vårt bästa för att märka delarna tydligt och placera dem så att de skulle vara lätta att hitta i den ordning de kommer att behövas. Ändå försvann stockar och brädor i högarna, och det kunde i värsta fall gå timmar åt till att hitta de rätta delarna.

Ytterligare en orsak till att tidtabellen brustit är svårigheter med att passa ihop delarna. Att få timmerstommen att passa ihop var ett kapitel för sig, men då alla stockarna väl var uppe, uppstod ett nytt problem: takstolarna hade vilat på en konstruktion av resvirke, vilken långsamt sjunkit och satt sig tillsammans med resten av byggnaden. Men nu är timmerstommen rak och rät och att passa ihop den gamla takkonstruktionen på en rak stomme visade sig vara en diger uppgift som krävde mycket passande och justerande. 

Fallas och Vreta skolas gaveltrianglar utgör ett vackert part. Takläggningen är som bäst på hälft.

Arbete som för tillfället är på gång är takläggning och ugnsmurning. Ugnarna är ett kapitel som kräver ett eget inlägg inom en nära framtid. Taket är till dels klart och byggnadens slutliga form och resning är nu klara och synliga på museiområdet. En stor del av takteglen klarade ändå inte flytten och förvaringen intakta. Utmaningen vi har till hands nu är att finna ca. 150 stycken intakta tvåkupiga lertegel av denna typ. Måtten på teglen är ca. 26 x 41 cm, profilen ca. 4,5 cm djup. All hjälp emottages! 

Taktegel av denna typ efterlyses!
 

tisdag 12 mars 2013

Ytterdörrar

De drygt 100 år gamla ytterdörrarna hölls inte i form längre.


Idag har vi fått husets ytterdörrar från Valtteri Lindblads snickeri i Reso. De övriga dörrarna på Falla är alla i relativt gott skick, enbart ytterdörrarna har av slitage och utsättning för vind, regn och sol blivit så trötta att de inte höll sin form längre. I allmänhet hör ytterdörrarna till de byggnadsdelar som måste bytas ut allra oftast. Ytterdörrarna på Falla är urpsrungliga från sekelskiftet 1800-1900, då den glasade farstukvisten byggdes. Trots sitt slitna tillstånd hade de ändå bevarats – och hållit – ända till våra dagar, utan att ens förses med extra panel på utsidan. Vardagsingången med enkelt dörrblad hade dock förstärkts med sned pärlspontspanel på insidan.

Dörrarna har gjorts stabila, men bara det nödvändigaste har förnyats.
Som tur är Valtteri Lindblad en snickare med öga och sinne för det gamla, och han har kunnat reparera dörrarna varsamt, så att bara de delar som var ruttna eller söndervittrade bytts ut. Alternativet att nytillverka kopior av dörrarna enligt exakt samma mått och modell diskuterades även. Ytterdörrarna är ändå en mycket viktig del i ett hus, också ett museihus. Det är ytterdörren som besökaren först möter och då vill vi att ytterdörren ska berätta att vi tagit vara på det gamla. Dörrarna har fogats samman på nytt och ruttna delar har ersatts så att vi har de urpsrungliga dörrarna, som åter är helt stabila och stadiga. På detta vis sparas också historiska konstruktionsdetaljer, som att kvistställen reparerats med runda borrhål eller speglarna fogats samman av spontade paneler.  





onsdag 6 mars 2013

Bygget kommer igång igen


 Efter en vinterpaus på två månader fortsätter byggnadsarbetet på Falla igen. Tidpunkten var något olyckosam, direkt efter de enorma snömängder som vräkts ner på oss under de första dagarna av mars. De första arbetsdagarna har gått åt till att gräva fram stockar och virke som begravts under snöhögar.

På torsdag påbörjas arbetet med att få upp de resterande stockvarven. Därefter byggs stommen för farstukvisten och bjälkkonstruktionen som burit upp takstolarna. I sommar borde det redan vara möjligt att gå in i huset. Den 8.6.2013 kommer huset och det pågående arbetet att presenteras för publiken på en allmän temadag. Vi hoppas också på att komma igång med talkodagar så snart som möjligt.


Snart är det dags för de sista stockvarven att komma på plats.

Timmerhögen har blivit väldigt liten i jämförelse med hur den såg ut i höst.