Ett riktigt pangfynd

I fyllningen på vinden gjordes det kanske finaste fyndet hittills. Först dök en slimsa dekorationsmålad spännpapp upp, sedan en till. Fynden gav upphov till en utförlig genomsökning där ett flertal ytterligare pappslimsor uppdagades.

Nu ligger de utspridda på ett golv på Sagalund. Bitarna har någon gång varit delar av en takmålning, antagligen i salen. Som tur är fann vi tillräckligt med fragment för att kunna se i princip hela mönstret – med karakteristiska solfjädermönster i hörnen och mitten samt bladmönster och girlander i borderna.

Sagalunds museum har på 1980-talet dokumenterat takmålningar i hela Kimitonejden. Med hjälp av dokumentationsmaterialet har vi kunnat fastställa konstnärens till Johan Edvard Brave (1863-1900), född i S:t Bertels.  Braves målningar har dokumenterats bl.a. i Rosala och Högsåra, där samma solfjädermotiv uppkommer och även samma schabloner använts.

 

Vi har lyckligtvis tillräckligt med fragment för att någon gång kunna återskapa takmålningen då byggnaden står klar. Men när och varför har den rivits bort och hamnat i fyllningen? Hela byggnaden verkar ha höjts med några stockvard någon gång i början av 1900-talet. Samtidig har också innertaket i salen höjts, vilket gjort det omöjligt att spara den på spännpapp målade takmålningen. Spännpappen har rivits, och kastats i fyllningen på den nya vinden som byggdes samtidigt. Målningen, som antagligen gjorts på 1880- eller 1890-talet, hann således aldrig vara framme särskilt länge.

Detalj av takmålningen från Falla

Takmålning av Johan Edvard Brave på Högsåra

Experthjälp

Experthjälp

Stundars intendent och byggmästare Peter Båsk (i mitten t.v.) inspekterar byggnaden tillsammans med arbetsledare Åke Stenman (i mitten t.h.)

Byggmästare Carl-Erik Forth (t.h.) granskar stommen.

Att plocka ner ett gammalt hus på rätt sätt är ingen enkel uppgift. Som tur är arbetsledaren Åke Stenman mycket erfaren och skicklig då det gäller gamla hus, men inte heller han har skött om flyttning av en hel byggnad tidigare. Det är alltså bra att tidvis kalla in experter till hjälp.

Kilstenarna i sockeln kommer att bli en utmaning.

Veckan före midsommar reste byggmästarna Peter Båsk och Carl-Erik Forth från Stundars museum i Korsholm ner till Kimito för att granska Fallaprojektet och fungera som konsulthjälp. Båsk och Forth har inte enbart varit med att flytta in museibyggnader, utan om att skapa ett helt bostadsområde av flyttade 1800-talsgårdar i omgivningen av Stundars – en sevärdhet i sig. De är alltså mycket erfarna då det kommer till flyttning av gamla stockhus. Som tur är verkade Båsk och Forth optimistiska angående projektet.

Speciellt uppförandet av grunden var en fråga som krävde mycket diskussion och där de österbottniska byggmästarna kunde vara till stor hjälp, likaså stödandet av takkonstuktionerna i stugköket. Sagalund har under de senaste åren samarbetat intensivt med Stundars och det är bra att kunna dela med sig av sin expertis.

Byggnadsrestaurerare Juho Sibelius tar isär kakelugnen genom att först väta lerbruket med vatten.

I början av juni deltog en annan kunnig byggnadsrestaurerare Juho Sibelius med att plocka ner den gamla kakelugnen i en av kamrarna. Detta är husets enda egentliga kakelugn, alltså som faktiskt har kakel på ytan. Rappade ugnar och plåtugnar brukar även ofta kallas kakelugner, även om de inte skulle vara kakelbeklädda. Kakelugnen i Falla verkar ändå vara rätt gammal - kaklen är handgjorda och den ljusgröna färgen och dekoren tyder på början eller medlet av 1800-talet.

Kakelugnar har traditionellt murats med ett mjukt murbruk som består av lera och sand. Detta gör det möjligt att ta ner kaklen och även teglen hela för att kunna muras upp igen. 

Kaklen bildar ugnens ytskikt. Kaklen är fyllda med lerbruk och tegel som absorberar värme och skyddar kaklen från att spricka p.g.a. för snabb upphettning.

Anatomin av ugnens värmelagrande kanalsystem. Ur eldstaden stiger lågorna upp i den stora mittkanalen, varifrån röken leds ner igen genom sidokanalerna till höger och till vänster. Nederst förenas sidokanalerna till den bakre rökkanalen, som slutligen leder in i skorstenen. Detta system har varit i bruk sedan 1700-talet och gör kakelugnen till en mycket effektiv värmelagrare.

Nedtagna kakel i rad. Kaklen har numrerats före nedplockningen.

200 år av köksrenoveringar

200 år av köksrenoveringar

Fallas storstuga före tömning: bröstpaneler i pärlspont, tapeter och matchande gardiner från 1960-talet, TV:n står på central plats. Det gamla hörnskåpet har antagligen stått på sin plats i långa tider.

Köken i gamla hus är ofta de delar som är ”minst historiska” eftersom de i modern tid uppdateras relativt ofta för att motsvara en snabbt föränderlig teknisk standard. Så har det också varit förr. Ändå är köket (eller stugköket, eller storstugan) ofta den äldsta delen i ett hus som påbyggts i flere etapper. Så även här: stockstommen och stenfoten visar att byggnaden ursprungligen bestått av ett stort rum – storstugan, medan kamrarna och salen har tillkommit under 1800-talets senare del.

Köket, eller storstugan har ju i tiderna vanligtvis fungerat som ett kombinerat kök- och vardagsrum, där man tillrett mat, gjort handarbeten, ätit, i äldre tid även sovit - och i nyare tid sett på TV. Trots att det är det äldsta rummet, är köket i Falla samtidigt det modernaste rummet – den har fått sin sista ansiktslyftning i slutet av 1960-talet, vilket de grälla färgerna och bruna blommönstrade tapeterna vittnar om.

Som tur har denna sista köksrenovering inte varit särskilt omfattande. Den stora bakugnen har fått stå kvar, en enda vattenkran (den enda i hela huset) har fått räcka till och de gamla pärlspontsskåpen har fått nya moderna spånskivedörrar. Ett väggfast TV-bord har installerats framför fönstret. Och så har allting målats i en gräll orangeröd färg, väggarna tapeterats om med bruna blommönstriga tapeter och taket beklätts med skivor. 

Köksskåpen har ursprungligen varit beklädda med pärlspontspanel.

Det är ännu lätt att skönja det kök som fanns här innan – ett kök som härstammar från en omfattande renoverings- och moderniseringsvåg som ägde rum under årtiondena kring sekelskiftet 1800-1900. Kanske har köket i Falla förnyats i samband med att salen och kamrarna byggdes någon gång under 1800-talets andra hälft, eller eventuellt på 1920-talet, då farstukvisten och vindskamrarna kommit till?

Ungefär ett sekel tillbaka har i varje fall en ny, modern köksspis med järnspis och bakugn murats in, antagligen som ersättare för en öppen spis av äldre modell. Fallas köksugn är tillräckligt stor för att räcka till en stor gårds behov – ca. 2 x 2 meter. Bakugnen är rymlig och järnspisen av typisk åboländsk modell, där veden fylla på ovanifrån.

Den här sortens anläggningar med järnspis, bakugn och plåthuva var moderna för drygt 100 år sedan.

Antagligen samtidigt med den nya spisens murning har väggarna beklätts med bröstpaneler i pärlspont, och de väggfasta skåpen, även de i pärlspont, byggts. Takbjälkarna har beklätts med ljust papper. 

Vad som funnits före denna ca. hundraåriga köksinredning kan vi bara ana oss till – antagligen bara stockväggar och en öppen spis. Något finns ändå bevarat från denna tid – Fallas gårds gamla matbord och bänkar har nämligen i tiderna donerats till Sagalunds museum, och är idag en del av museiinteriören på Linnarnäsgården. 

Bordet och bänkarna på Sagalund härstammar från Falla. Ungefär så här har antagligen också Fallas storstuga sett ut för ca. 200 år sedan.

En gårdshistoria i föremål

En gårdshistoria i föremål

Vi närmar oss slutet av maj, plommonträden kring Falla står i blom och arbetet skrider nu framåt i rask takt. Brädfodringen på stockstommen är nedplockad och vi har fått fram en, till allas förvåning, mer eller mindre fullkomligt frisk stomme. Enbart i östra gaveln och södra fasaden finns lokala rötskador på det understa stockvarvet. Fönstren är numrerade och lösgjorda. 

Allt ska tillvaratas.

Föremålens placering är också viktig information.

Nu är det hög tid att få insidan tömd på alla lösa föremål så att den invändiga nedmonteringen kan komma igång på allvar. Också gör vi hela tiden nya intressanta fynd då skikt avlägsnas. Efter att ägarna har tagit vara på allt de vill behålla blir det museets tur att rota igenom allt som blivit kvar. Det mesta kommer vi att spara. På landsbygden har man i allmänhet haft en vana att spara det mesta, vilket görs tidsskikten bland föremålen minst lika intressanta som tidsskikten i själva byggnaden. Uppe på vinden finns gårdens historia från mitten av 1800-talet fram till 1980-talet i en enda salig röra: elarmaturer från 1930-talet, en jugendsäng, ett coronaspel, ett kärlskåp från 1800-talet, en futuristisk ficklampa från 1960-talet, skor från olika sekel, mm.

Isoleringsmaterial i väggar och golv brukar också vara intressanta. Golvfyllningarna är ofta lagrade i olika skikt, som har vissa funktioner, så även här: överst ett skikt med vassvippor, under dem mossa, sedan halm. Eventuellt ligger ännu ett lager sand underst. Vindskamrarnas väggar är fyllda med torv.

Ett av de bästa fynden är denna plåtschablon med gårdens namn. Antagligen har den använts till att märka gårdens egendom som lådor, korgar, säckar, mm. Vi fann även en pärtkorg märkt med ”logon”.

Schablon "Falla"

Pärtkorg med märkningen

Här finns bl.a. belysningsarmaturer från 1930-talet, TV-ställ från 1960-1970-tal och näverrivor som i princip kan vara hur gamla som helst.

En gång har detta skåp varit ett statusföremål på paradplats.

Arbetet kommer igång

   Innan man kan börja lösgöra byggnadsdelarna är det ytterst viktigt att allting märks, numreras och dokumenteras så noggrant som möjligt, annars kan det bli förvånansvärt svårt att få alla pusselbitarna på plats. Då det är dags att börja plocka isär delarna gäller det att vara ytterst försiktig – denna del av arbetet måste absolut skötas av kunnigt yrkesfolk som klarar av att få loss lister och paneler utan att skada dem. Så mycket som möjligt av den ursprungliga byggnaden skall sparas – inklusive yttre brädfodring och locklister.

De första ställena vi ville kika in i var under fönstren – där röta i stockarna vanligast förekommer. Till vår stora lättnad visade sig timret vara friskt under alla fönster!

Friska stockar under fönstren!

Att ta tillvara så mycket som möjligt

Då man lösgör något från sin urpsrungliga miljö, går alltid en del av dess informationsvärde förlorad. Det är oundvikligt, eftersom en helhet som en gård består av en närmast oändlig mängd informativa detaljer. Men vår uppgift är att ta tillvara på så mycket som är möjligt. Ungefär samtidigt som nedmonteringsarbetet påbörjades, började även de första perennerna titta upp ur marken kring gården – definitivt möjlig och värt att ta vara på, och inget stort besvär heller. Vi tog bara enstaka exemplar av varje art (bl.a. aklejor och irisar), så att också ägarna kan ha kvar de prydnadsväxter som funnits på gården av hävd. 

Sagalunds trädgårdsansvariga Anna Lassila räddar exemplar
av gårdens perenner innan de blir söndertrampade.

Detta är en blogg som uppehålls av Sagalunds museistiftelse, där vi dokumenterar och offentliggör flyttningen av Falla gård till Sagalunds museum.

Falla gård

Varför flytta en byggnad?

Sagalunds museum är ett friluftsmuseum i likhet med Skansen, Fölisön och otaliga andra, som består av gamla byggnader som flyttats till en samlad plats för uppvisning. Tanken är ursprungligen skandinavisk, vilket inte är överraskande eftersom knuttimrade byggnader, vilka under århundraden varit det rådande byggnadsskicket i Norden, är designade att lätt kunna plockas ner, flyttas och byggas upp på nytt. Största delen av Sagalunds byggnader är hitflyttade, och att hämta in en byggnad till blir en naturlig fortsättning till museets utveckling.

Sagalund vill kunna bemöta den nutida publikens ökande krav på upplevelser och pedagogik – något som ”döda” museiinteriörer inte längre räcker till. Vi vill kunna erbjuda museibyggnader där besökarna själv kan pröva leva som man gjorde i huset ursprungligen. Sagalunds befintliga byggnader har ändå ett så högt historiskt värde att man de inte kan ”tas i bruk” så att säga.

Levande museipedagogik på Sagalund

Ur en museal synpunkt har en byggnad ändå sitt största historiska värde då det står på sin ursprungliga plats, och den första prioriteten bör alltid vara att gamla byggnader bevaras där de står. Endast rivningshotade objekt kan enligt dagens bevarandeetik vara tänkbara för flyttning.

Falla gård

Falla gårds gamla huvudbyggnad är som otaliga andra hus på landsbygden: byggnadsstommen härstammar antagligen från början av 1800-talet, och har sedan tillbyggts i flere skeden. Dess nuvarande skepnad har fått sina största förändringar kring 1920-talet, med mindre inredningsuppdateringar från 1900-talets senare årtionden. Det handlar alltså om ett lapptäcke med otaliga historiska skikt, vilker en stor del av våra gamla timmerhus är. 

Sedan 1980-talet har huset stått tomt. Byggnaden har förfallit, och blivit en börda för sin ägare. Då vi på Sagalund hörde att byggnaden erbjudits för rivning och t.o.m. nedbränning som övningsobjekt för brandkåren, ansåg vi att det i detta fall är berättigat att flytta in byggnaden till museet och bevara det där, som exempel på en bondgård under tidigt 1900-tal och som en levande lantgård där besökarna själva får pröva på olika gårds- och hushållssysslor från den tiden.

Valet att flytta in Falla representerar även en förändring i friluftsmuseernas sätt att samla byggnader. Från att flytta in sällsynta och unika hus som ståndsbyggnader eller särdeles arkaiska byggnader, vill vi idag i stället bevara ett exempel på det typiska och allmänna, och förhoppningsvis höja aktningen på de otaliga liknande byggnader som står oanvända på landsbygden.

Vi ser fram emot en arbetsdryg men rolig och lärorik process som vi vill inbjuda så många som möjligt att ta del i – antingen som talkojobbare eller bara läsare av denna blogg.