Ett århundrades konsthistoria i väggarna

Tapeter i gamla hus är något som fascinerar. I väggarna kan vi finna ett helt stilhistoriskt kompendium. Förr lade man tapeterna lager på lager, de gav bara extra tätning och isolering till väggarna. Under senare årtionden har tyvätt metoden ändrat – det anses vara ”gott arbetssätt” att riva bort de äldre lagren av tapet och spännpapp.

På Falla hade lyckligtvis detta aldrig hunnit ske. Även om tapeterna har tagit skada, har en byggnadskonservator lyckats transportera tapeterna från två rum hela till Sagalund. Resten av tapeterna bevaras i fragment, men varje lager från varje rum finns bevarat.

Salens tapetlager: överst en så-kallad "muraltapet", som var populärt på 1940- och 1950-talen, till näst ett blommigt jugendmönster som behållit sina gröna och bruna färger under golvlisten.

Tapeternas lager berättar också något om rummens användning – då stugköket tapeterats om tolv gånger enbart under 1900-talet har salen bara fyra lager tapet – de äldsta från 1800-talet och den yttersta från 1940- eller 1950-talet.  

 Tapetskikten från stugköket:

Blommigt mönster i orange och brunt, antagligen 1970-tal.

Abstrakt mönster i orange.

Sakligt rutigt mönster i grått. 1950-tal.

En mer levande yta i samma färgskala.

Dessa två blommiga tapeter med influenser av funkis och art deco är mycket lika varandra.

Mörkt mönster med barockinfluerad bord. Skiftet av 1920-30-talen.

Dylika "heltäckande" blomytor kom på modet kring skiftet av 1910- och 1920-talen.

Geometrisk figur antagligen från 1910-talet.

Näst äldst: jugendmönster med lodräta ränder.

Underst fanns detta fantastiskt levande mönster från sekelskiftet 1900.

Hela Falla på Sagalund

Sista stockvarvet i salsändan lyfts.

Arbetet i Pederså är nu avslutat. Bygget fortsätter i Vreta. Hela Falla finns nu på Sagalund: i högar och knippen under regnskydd och i lager. Där Falla stod från 1800-talets början till 2012 finns nu bara plommonträden och syrenerna kvar som minne. Gården, jordbruket Falla fortsätter naturligtvis sitt liv i Pederså, i familjen Mellers ägo. Den "nya" huvudbyggnaden har uppförts som lillstuga i början av 1900-talet och utvidgats på 1950-talet. Den urpsrugnliga huvudbyggnaden har vi lyckats plocka isär – nu får vi hoppas att vi också lyckas bygga upp den på nytt! Det är inte lätt på hjärtat för en kulturminnesvårdare att slita bort en byggnad från sitt hemlandskap, men det är bättre än att byggnaden förstörs. Och på Sagalund kommer Falla till allmänhetens bruk och glädje.

Stockarna lyftes med Hiab i skiftet av augusti och september. I september gjöts en betongsockel, på vilken själva stenfoten håller på att muras som bäst. En del nya sockelstenar har donerats av familjen Tuominen i Norrlångvik. Enbart minimala mängder ersättningsstockar behövs, för de understa stockvarvet. Den övriga stommen har varit förvånansvärt frisk. 

I oktober påbörjas arbetet med att resa upp stommen igen. Väggstockarna har placerats närmast byggplatsen i väntan på att få byggas upp igen så snart som möjligt. Talkohjälp är nu extra välkommet. Vi kommer att arrangera talkodagar varje tisdag fr.o.m. 9.10. 

De avsågade knutarna hade spikats fast och behövde lite extra hjälp för att komma loss.

En betongsockel gjöts för att ge stadigare grund åt stenfoten.

Flytten i full fart

8.8.2012: Grunden till Falla grävs. Här syns även byggnadens blivande läge framför Vreta skola, mitt på Sagalundområdet.

Det är augusti och en stor del av Falla har redan flyttats till Sagalund. Först kom interiören: paneler, lister och andra inredningsdetaljer. Sedan var det tur för dörrar och fönster med karmar. Före sommarlovet flyttades takteglena och den yttre brädfodringen. I går har takstolarna anlänt. Snart blir det dags att börja plocka ner själva timmerstommen.

Grunden grävs.

Samtidigt har arbetet med grunden påbörjats på Sagalund. Ett effektivt arbete – grop och grus har tillkommit på några dagar. Grunden hör till de få platser där någon form av ”förbättring” till originalkonstruktionen kommer att göras: på grusbädden gjuter vi in en betongplint som förblir osynlig, men ger stadigare och jämnare grund åt huset. Ovanpå plinten blir det en traditionell ventilerad stensockel. På sin nuvarande plats har både skorstensstockarna och grunden på Falla sjunkit redigt – åt olika håll dessutom.

Lagring sker i tillfälliga skydd kring byggplatsen.

Bland de första lassen till Sagalund kom dörrar och fönsterkarmar

Lagringen och bevarandet av byggnadsdelarna på plats måste planeras enligt den ordning i vilken de byggs. De delar som rivs först, kommer att komma upp till sist, och tvärtom: det som plockas ner till sist, alltså understa stockvarven, ska omedelbart upp igen. Alltså har vi sett till att de delar som rivits och anlänt först har lagrats längst bort från byggplatsen, medan utrymmena närmast byggplatsen lämnas tomma för stockarna. De delar som ”stått torrt”, d.v.s. interiören, har lagrats under tak, på Vreta skolas vind, uppdelat i rumsordning. Lika viktigt är det att hålla de olika stocklagren och olika väggarnas brädfodring isär för att hitta rätt då det är dags att lägga dem på plats igen. Åke Stenman, vår ”flyttmästare”, har valt att märka stockarna på ändorna, så att det går snabbare att hitta rätt stock då de står staplade på hög.

Inne i huset pågår ännu rivning av de sista ugnarna. Det är ett noggrant arbete, eftersom vi vill dokumentera hur rökkakanalerna inne i ugnarna går för att sedan kunna återuppföra dem på samma vis. Extra viktigt är det att noggrant dokumentera ytdekorationerna på den vackra rappade ugnen i salen. Kakelugnar och plåtugnar är lättare att bygga om eftersom skalet kan flyttas och ”kläs på” på nytt, men salsugnens rappningsyta med sina klassicistiska reliefer måste helt omskapas från noll. 

Byggnadskonservator Sari Perälä i stånd med att riva och dokumentera köksspisen.

 

 

Kökshärdens anatomi ungefär halvvägs ner. Den stora rökkanalen i mitten kommer från bakugnen, de två sidokanalerna löper snett och hjälper ugnen lagra värme.

Salsugnens yta måste rekonstueras, eftersom det inte är en "riktig" kakelugn.

Ett riktigt pangfynd

I fyllningen på vinden gjordes det kanske finaste fyndet hittills. Först dök en slimsa dekorationsmålad spännpapp upp, sedan en till. Fynden gav upphov till en utförlig genomsökning där ett flertal ytterligare pappslimsor uppdagades.

Nu ligger de utspridda på ett golv på Sagalund. Bitarna har någon gång varit delar av en takmålning, antagligen i salen. Som tur är fann vi tillräckligt med fragment för att kunna se i princip hela mönstret – med karakteristiska solfjädermönster i hörnen och mitten samt bladmönster och girlander i borderna.

Sagalunds museum har på 1980-talet dokumenterat takmålningar i hela Kimitonejden. Med hjälp av dokumentationsmaterialet har vi kunnat fastställa konstnärens till Johan Edvard Brave (1863-1900), född i S:t Bertels.  Braves målningar har dokumenterats bl.a. i Rosala och Högsåra, där samma solfjädermotiv uppkommer och även samma schabloner använts.

 

Vi har lyckligtvis tillräckligt med fragment för att någon gång kunna återskapa takmålningen då byggnaden står klar. Men när och varför har den rivits bort och hamnat i fyllningen? Hela byggnaden verkar ha höjts med några stockvard någon gång i början av 1900-talet. Samtidig har också innertaket i salen höjts, vilket gjort det omöjligt att spara den på spännpapp målade takmålningen. Spännpappen har rivits, och kastats i fyllningen på den nya vinden som byggdes samtidigt. Målningen, som antagligen gjorts på 1880- eller 1890-talet, hann således aldrig vara framme särskilt länge.

Detalj av takmålningen från Falla

Takmålning av Johan Edvard Brave på Högsåra

Experthjälp

Experthjälp

Stundars intendent och byggmästare Peter Båsk (i mitten t.v.) inspekterar byggnaden tillsammans med arbetsledare Åke Stenman (i mitten t.h.)

Byggmästare Carl-Erik Forth (t.h.) granskar stommen.

Att plocka ner ett gammalt hus på rätt sätt är ingen enkel uppgift. Som tur är arbetsledaren Åke Stenman mycket erfaren och skicklig då det gäller gamla hus, men inte heller han har skött om flyttning av en hel byggnad tidigare. Det är alltså bra att tidvis kalla in experter till hjälp.

Kilstenarna i sockeln kommer att bli en utmaning.

Veckan före midsommar reste byggmästarna Peter Båsk och Carl-Erik Forth från Stundars museum i Korsholm ner till Kimito för att granska Fallaprojektet och fungera som konsulthjälp. Båsk och Forth har inte enbart varit med att flytta in museibyggnader, utan om att skapa ett helt bostadsområde av flyttade 1800-talsgårdar i omgivningen av Stundars – en sevärdhet i sig. De är alltså mycket erfarna då det kommer till flyttning av gamla stockhus. Som tur är verkade Båsk och Forth optimistiska angående projektet.

Speciellt uppförandet av grunden var en fråga som krävde mycket diskussion och där de österbottniska byggmästarna kunde vara till stor hjälp, likaså stödandet av takkonstuktionerna i stugköket. Sagalund har under de senaste åren samarbetat intensivt med Stundars och det är bra att kunna dela med sig av sin expertis.

Byggnadsrestaurerare Juho Sibelius tar isär kakelugnen genom att först väta lerbruket med vatten.

I början av juni deltog en annan kunnig byggnadsrestaurerare Juho Sibelius med att plocka ner den gamla kakelugnen i en av kamrarna. Detta är husets enda egentliga kakelugn, alltså som faktiskt har kakel på ytan. Rappade ugnar och plåtugnar brukar även ofta kallas kakelugner, även om de inte skulle vara kakelbeklädda. Kakelugnen i Falla verkar ändå vara rätt gammal - kaklen är handgjorda och den ljusgröna färgen och dekoren tyder på början eller medlet av 1800-talet.

Kakelugnar har traditionellt murats med ett mjukt murbruk som består av lera och sand. Detta gör det möjligt att ta ner kaklen och även teglen hela för att kunna muras upp igen. 

Kaklen bildar ugnens ytskikt. Kaklen är fyllda med lerbruk och tegel som absorberar värme och skyddar kaklen från att spricka p.g.a. för snabb upphettning.

Anatomin av ugnens värmelagrande kanalsystem. Ur eldstaden stiger lågorna upp i den stora mittkanalen, varifrån röken leds ner igen genom sidokanalerna till höger och till vänster. Nederst förenas sidokanalerna till den bakre rökkanalen, som slutligen leder in i skorstenen. Detta system har varit i bruk sedan 1700-talet och gör kakelugnen till en mycket effektiv värmelagrare.

Nedtagna kakel i rad. Kaklen har numrerats före nedplockningen.

200 år av köksrenoveringar

200 år av köksrenoveringar

Fallas storstuga före tömning: bröstpaneler i pärlspont, tapeter och matchande gardiner från 1960-talet, TV:n står på central plats. Det gamla hörnskåpet har antagligen stått på sin plats i långa tider.

Köken i gamla hus är ofta de delar som är ”minst historiska” eftersom de i modern tid uppdateras relativt ofta för att motsvara en snabbt föränderlig teknisk standard. Så har det också varit förr. Ändå är köket (eller stugköket, eller storstugan) ofta den äldsta delen i ett hus som påbyggts i flere etapper. Så även här: stockstommen och stenfoten visar att byggnaden ursprungligen bestått av ett stort rum – storstugan, medan kamrarna och salen har tillkommit under 1800-talets senare del.

Köket, eller storstugan har ju i tiderna vanligtvis fungerat som ett kombinerat kök- och vardagsrum, där man tillrett mat, gjort handarbeten, ätit, i äldre tid även sovit - och i nyare tid sett på TV. Trots att det är det äldsta rummet, är köket i Falla samtidigt det modernaste rummet – den har fått sin sista ansiktslyftning i slutet av 1960-talet, vilket de grälla färgerna och bruna blommönstrade tapeterna vittnar om.

Som tur har denna sista köksrenovering inte varit särskilt omfattande. Den stora bakugnen har fått stå kvar, en enda vattenkran (den enda i hela huset) har fått räcka till och de gamla pärlspontsskåpen har fått nya moderna spånskivedörrar. Ett väggfast TV-bord har installerats framför fönstret. Och så har allting målats i en gräll orangeröd färg, väggarna tapeterats om med bruna blommönstriga tapeter och taket beklätts med skivor. 

Köksskåpen har ursprungligen varit beklädda med pärlspontspanel.

Det är ännu lätt att skönja det kök som fanns här innan – ett kök som härstammar från en omfattande renoverings- och moderniseringsvåg som ägde rum under årtiondena kring sekelskiftet 1800-1900. Kanske har köket i Falla förnyats i samband med att salen och kamrarna byggdes någon gång under 1800-talets andra hälft, eller eventuellt på 1920-talet, då farstukvisten och vindskamrarna kommit till?

Ungefär ett sekel tillbaka har i varje fall en ny, modern köksspis med järnspis och bakugn murats in, antagligen som ersättare för en öppen spis av äldre modell. Fallas köksugn är tillräckligt stor för att räcka till en stor gårds behov – ca. 2 x 2 meter. Bakugnen är rymlig och järnspisen av typisk åboländsk modell, där veden fylla på ovanifrån.

Den här sortens anläggningar med järnspis, bakugn och plåthuva var moderna för drygt 100 år sedan.

Antagligen samtidigt med den nya spisens murning har väggarna beklätts med bröstpaneler i pärlspont, och de väggfasta skåpen, även de i pärlspont, byggts. Takbjälkarna har beklätts med ljust papper. 

Vad som funnits före denna ca. hundraåriga köksinredning kan vi bara ana oss till – antagligen bara stockväggar och en öppen spis. Något finns ändå bevarat från denna tid – Fallas gårds gamla matbord och bänkar har nämligen i tiderna donerats till Sagalunds museum, och är idag en del av museiinteriören på Linnarnäsgården. 

Bordet och bänkarna på Sagalund härstammar från Falla. Ungefär så här har antagligen också Fallas storstuga sett ut för ca. 200 år sedan.

En gårdshistoria i föremål

En gårdshistoria i föremål

Vi närmar oss slutet av maj, plommonträden kring Falla står i blom och arbetet skrider nu framåt i rask takt. Brädfodringen på stockstommen är nedplockad och vi har fått fram en, till allas förvåning, mer eller mindre fullkomligt frisk stomme. Enbart i östra gaveln och södra fasaden finns lokala rötskador på det understa stockvarvet. Fönstren är numrerade och lösgjorda. 

Allt ska tillvaratas.

Föremålens placering är också viktig information.

Nu är det hög tid att få insidan tömd på alla lösa föremål så att den invändiga nedmonteringen kan komma igång på allvar. Också gör vi hela tiden nya intressanta fynd då skikt avlägsnas. Efter att ägarna har tagit vara på allt de vill behålla blir det museets tur att rota igenom allt som blivit kvar. Det mesta kommer vi att spara. På landsbygden har man i allmänhet haft en vana att spara det mesta, vilket görs tidsskikten bland föremålen minst lika intressanta som tidsskikten i själva byggnaden. Uppe på vinden finns gårdens historia från mitten av 1800-talet fram till 1980-talet i en enda salig röra: elarmaturer från 1930-talet, en jugendsäng, ett coronaspel, ett kärlskåp från 1800-talet, en futuristisk ficklampa från 1960-talet, skor från olika sekel, mm.

Isoleringsmaterial i väggar och golv brukar också vara intressanta. Golvfyllningarna är ofta lagrade i olika skikt, som har vissa funktioner, så även här: överst ett skikt med vassvippor, under dem mossa, sedan halm. Eventuellt ligger ännu ett lager sand underst. Vindskamrarnas väggar är fyllda med torv.

Ett av de bästa fynden är denna plåtschablon med gårdens namn. Antagligen har den använts till att märka gårdens egendom som lådor, korgar, säckar, mm. Vi fann även en pärtkorg märkt med ”logon”.

Schablon "Falla"

Pärtkorg med märkningen

Här finns bl.a. belysningsarmaturer från 1930-talet, TV-ställ från 1960-1970-tal och näverrivor som i princip kan vara hur gamla som helst.

En gång har detta skåp varit ett statusföremål på paradplats.